Lady Dahmer & Apan har idag släppt det tredje avsnittet av sin "tv pod". Och så jäkla skönt att höra att man inte är den enda rabiata morsan som ibland skriker sig smurfblå, eller som känner att "Nej, nu vill jag inte mer! Nu flyttar jag till en egen lägenhet där det inte ligger lego överallt, där ingen drar i en jämt och vrålar mamma, där man får skita ifred och där det är lugn och ro"

Det är ju pinsamt att känna så, jag skäms asmycket!!! Jag älskar Cassie över allt annat, Robin är min soulmate och Marley är världens finaste fjanthund. Men ibland så vill jag kaskadspy på allting och typ gräva ner mig i ett hål..
Men för det mesta så är jag okej med situationen, alltså att jag exempel städat tvrummet, går in i Cassies rum och dammsuger och när jag kommer ut i tvrummet igen så börjar jag fundera på om jag verkligen städade där innan.. Haha! Jag är okej med att Cassie kan slänga iväg sin sked med mat när hon blir arg vid middagen, att jag får en slemmig klubba i håret av misstag när jag får en kram, att Robin oftast jobbar ca 15 timmar om dagen, att Marley får adhd-ryck osv. Jag ÄR oftast nöjd med det, och skrattar åt alla de skumma och roliga situationer som uppstår.

Exempel: Vi skulle köpa ett akvarium och när familjen står i sin dörr & väntar på oss och vi går på deras uppfart så drar Cassie upp tröjan och visar magen, hon säger - "Titta, Cassie tuttar!" och klämmer sig på "brösten"..
Jag trodde jag skulle dö, många funderingar om vad de nu tänkte om oss som föräldrar hann snurra i skallen innan mamman i den familjen säger: "Haha, så hon är inne i en tuttperiod hon också! Min dotter hade en också när hon var ca 3 och hon hängde nästan i mina bröst vart vi än gick!!"
Phu! En sten lättade kände jag bara då. Det är tydligen inte bara jag som har ett barn som gör knäppa grejer!

 

Men då dessa dagarna då jag känner att nej, jag VILL inte detta mer. LÅÅÅÅÅÅT MIG VAAAAA! är det enda som snurrar i mitt huvud, jag fantiserar om att kunna ligga i soffan en lugn fredagkväll och beställa pizza utan att behöva smyga med det. Vi brukar nämligen få ringa och beställa i smyg, annars så springer Cassie och vrålar "PIZZAAAA" ända tills den är i hennes mun. Verkligen en lugn och harmoniskt kväll då, haha!
Och då skammen och skuldkänslorna när man får känslan av att vilja komma bort från sitt barn, och sin jobbiga sambo som gnäller över att han haft en stressig dag på jobbet.. "Vafan, du jobbade i 15 timmar och slapp springa ut med en unge iklädd stövlar och blöja för hunden hade åkt på diarré och toksket vatten hela dagen. Du slapp sitta med ungen i knäet som kollade på bamse på iphonen när du sket igår. Och du slapp städa när du kom hem. Suck it up!!" Tänker jag till Robin då, men jag säger det inte.
För jag vet om att han har JOBBAT FYSISKT i 10 av de 15 timmarna han var på jobbet. Han har läst fraktsedlar, lastat pallar och skit (spelat tetris som han själv säger), ringt en massa samtal för att kolla om allting går enligt schemat på ställena han ska lasta på, kollar om någon av kollegorna behöver hjälp, har ständig dialog med transport chefen osv.. Han är ju klart som korvspad svintrött när han kommer hem. Och glad, Glad som en liten aborre på tjack.

Jag blir avundsjuk. För jag som varit i skolan i 5 timmar, och bråkat med Cassie om stora och små ting resten av dagen, promenerat med hunden, vikt tvätt och lagat middag. Kanske plockat undan lite och dammsugat. Och känner mig som en aborre som tagit en överdos av heroin ungefär.

Jag blir ledsen och irriterad över att Cassie jämt ska bråka med mig, men med sin pappa så är hon i 90% av tiden en jäkla ängel. Sen kryper vi alla ner i sängen, pratar lite om ditten och datten, Cassie försöker stjäla någon leverfläck av mig (AJ!!!!) och jag känner då

 

Fikar macka på driftingtävling i Bivaröd


Gud vad jag älskar min knäppa familj!! Och gud vad de älskar mig! Jag har det jäkligt bra faktiskt. Och så känner jag mig riktigt nöjd med allting.

Till cirkusen drar igång nästa morgon igen. Men sån´t är livet!!!

- xoxo